Ledare
Kollektivtrafiksbolaget i min stad måste spara 55 miljoner kronor i årets budget. Så vad gör de? Ja, de ska bland annat höja biljett- och månadskortspriset och minska kostnaderna för administration och konsulter, läser jag i artikeln.
Och så nämns nästa irriterande besparing: ”Ambitionen avseende tågunderhåll sänks”.
Det var ett nytt grepp. Det har vi aldrig hört förut…
Någon vecka senare störs min morgonro återigen av en artikel i min lokaltidning. Den gången handlar det om kommunens vatten- och avloppsnät. Det kommunägda bolaget flaggar för att VA-taxan behöver höjas rejält för att finansiera underhållet av VA-nätet.
Jag tänker på min egen ledarartikel i U&D nr 8 förra året, med rubriken ”En provocerande generationsegoism”, där jag ondgjorde mig över hur flera generationer har struntat i att ta sitt ansvar för att sköta det löpande underhållet av landets VA-nät, för att själva kunna åtnjuta låga taxor. Detta smitarbeteende har fått till följd att UH-notan skyfflas över på nästkommande generationer.
Nu kommer notan i min stad…
Ja, man kan bli lite trött av att läsa en morgontidning. Ingenting förändras. Allra minst synen på underhåll. I kommunledningars och bolagsstyrelsers ögon är och förblir underhåll en kostnad, punkt slut.
Att det ska vara så svårt att förstå att det inte går att skjuta upp underhållet i det oändliga och att allt blir mycket dyrare om man ändå beter sig så. Naturens krafter och driften i sig sliter på maskiner och anläggningar. Gång på gång konstateras det att ett bra prediktivt underhåll MINSKAR den totala kostnadsbilden. Underhåll är helt enkelt god kapitalvård – och ansvarsfullt miljötänkande.
Kanske behövs det ett underhållets Greta Thunberg – en klarsynt och frispråkig människa som börjar demonstrera och resa runt i världen och kritisera alla vuxna ”som inte gör sin läxa”, för att låna den andra Gretas formulering.
En ung ilsken röst som formulerar det som alla egentligen redan vet – eller åtminstone borde förstå.
Christer Åkerlundh